Nagelvår

postat av den 10/05/2012 i kategorin Skönhet
Reply

Oberoende av om man har långa och spetsiga eller korta och fyrkantiga så kan det vara trevligt att färglägga dem. Det här är mina favoriter i vår:

Tummen: Models Own ”Fuzzy Peach”
Pekfingret: Deborah Lippmann ”Between the Sheets”
Långfingret: Claudia: ”Minty Fresh”
Ringfingret: Depend: ”Nr 34″
Lillfingret: Butter London: ”Blagger”

Hur svårt ska det vara att hitta ett jobb?

postat av den 03/05/2012 i kategorin Okategoriserat
Reply

Arbete, eller avsaknaden av ett, kan vara ett djävulskt ångestmonster. Speciellt när de plötsligt är sommar eller examen har trillat in och man plötsligt står utan studiebidrag. Eller Så hur hittar man ett jobb?  Var ska man börja leta? Hur ska man bära sig åt för att få jobba med det man verkligen vill?

Jag är långt ifrån en jobbsökningsexpert men tänkte dela med mig av ett antal tips och erfarenheter. Det blir inget ”Så skriver du ett bra CV” eller ”Registrera dig här på nätet för att arbetsgivarna ska hitta dig”, det finns så många bättre källor för i alla fall. Det blir inga universallösningar och väldigt lite utsvävningar om den miserabla jobbpolitik som förs just nu (det är en helt annan text). Däremot blir det ett antal personliga reflektioner och lite hands on tips för den jobbsugne.

Först några viktiga förberedelser:

Fundera över vad du vill göra. Det här är en av de svåraste bitarna. Vad vill du göra egentligen? Det handlar egentligen inte om att hitta EN stor passion, ganska få av oss har det, men däremot är det bra att ringa in ett antal saker som du faktiskt är intresserad av och som du kan tänka dig att jobba med. Det här är inte alltid helt enkelt. Fundera också över varför du tänker att du vill jobba med vissa saker, känns till exempel ”reklambranschen” som den ultimata drömmen. Fundera över exakt vad det är inom en viss bransch eller ett visst yrke som är attraktivt – är du verkligen intresserad av just det man jobbar med inom branschen eller är det snarare statusen kring vissa yrken som är attraktiv? Om det är det senare så kanske man ska tänka ett varv till kring vad du verkligen tycker att är roligt. Kom ihåg: Du kan alltid ändra dig senare! Jag har ändrat mig minst ett par gånger på vägen redan, och gör det fortfarande titt som tätt, det funkar bra ändå.

Fundera över hur du vill göra det. När du klurat ut vad det är du är intresserad av så fundera kring vilken typ av arbete du kan tänka dig och vad ditt arbete ska fylla för syfte. Vill du arbeta för att få pengar för att göra allt det du gillar på fritiden? Vill du jobba med det som du verkligen är intresserad av? Vill du starta företag eller vara anställd? Vill du sommarjobba eller jobba under en kort period för att sedan resa? Kan du tänka dig att flytta? Ett jobb behöver inte vara ett självförverkligande, det behöver inte vara hela livet, men det ska inte vara ett ställe man vantrivs på heller.

Vissa yrken är naturligtvis lättare att få anställningar inom än andra och på vissa ställen finns färre jobb inom visst yrken än det gör på andra. Är du intresserad av att jobba inom de kreativa näringarna så är det ofta frilansande och eget företag som gäller. Om du pallar så kan det vara värt att ha perioder av mindre pengar för att kunna göra det du verkligen vill, men det funkar såklart inte för alla.

När du har listat ut ungefär vad du vill göra och hur du vill göra det så finns det många olika alternativa vägar att gå för att lyckas få den typ av jobb du letar efter:

  1. Bli riktigt riktigt duktig på något. Exempel: Marta (fotbollsspelare) eller Annie Leibovitz (fotograf). Att vara sanslöst duktig är ett säkert sätt att skaffa jobb på men också det jobbigaste. För ska man skaffa sig jobb på talang enbart så räcker det inte med att vara tillräckligt bra, du måste vara bättre än alla andra och kunna visa det. För det krävs någonslags grundläggande fallenhet, sanslös tur och enorma mängder träning. De allra flesta av oss normala människor kvalar liksom inte in i denna kategori fullt ut, däremot är det bra för alla som på något sätt jobbar inom branscher som kräver en snygg portfolio att komma ihåg att spara allt det man gör. Mitt allra första fasta jobb, som innehållsproducent för en webbyrå, fick jag för att jag via min portfolio kunde visa att jag hade de kunskaper som krävdes, eftersom jag inte jobbat med något liknande tidigare så var inte mitt CV minst sagt bristfälligt.
  2. Utbilda dig. Tidigare var en universitetsutbildning ett säkert sätt att skaffa sig ett jobb på. Så icke längre. Dock är naturligtvis möjligheterna flera om man har en universitets eller yrkesutbildning. Här finns två spår – utbilda dig till något som du verkligen är intresserad av att jobba med eller utbilda dig till något som gör att du garanterat kommer att hitta jobb (hjärta vs. hjärna). Båda av dessa är naturligtvis helt legitima skäl för att välja en viss utbildning, men tänk på att det i slutändan är mer olidligt att ha ett jobb som du avskyr än inget jobb alls.
  3. Praktisera. Viktigast av allt. Vare sig du vet exakt vad du vill jobba med eller fortsätter att fundera så är det viktigt att få erfarenhet av att jobba. Det här är något av ett moment 22 får många, speciellt unga, eftersom det är svårt att få jobb utan erfarenhet och svårt att få erfarenhet om man inte har jobb. Försök hitta aktiviteter vid sidan av utbildningen som du gillar. Skapa en liten bank av kunskaper som du kan använda sen när du ska söka jobb. Själv jobbade jag mycket med en filmfestival medan jag studera, något som gjorde att mitt annars tunnsådda CV såg bättre ut. Sommarjobb är också super förstås, så man bör ta vad man kan hitta så länge det är något man står ut med att göra. Själv körde jag, från 15-års ålder, i kronologisk ordning: städare på fabrik, tvätteriarbetare, planterare, hotellstäderska, städare på fabrik, städare på fabrik, hotellstäderska, barnkonstkursledare, hotellstäderska, hotellstäderska. Slitigt som fan men jag tjänade tillräckligt med pengar för att klara mig över sommaren. Och när jag sökte nya jobb så kunde jag använda delar av det jag lärt mig på de här jobben som en språngbräda mot nästa.

Så, steg två avklarat, hur går man då tillväga för att få ett jobb? För låt oss vara ärliga – det är jättesvårt att få jobb idag. Det är speciellt svårt att få jobb om man är ung och inte har jobbat så mycket innan. Därmed inte sagt att det inte går. Det här är några beprövade favoriter som är söndertjatade för att de för det mesta faktiskt fungerar:

  1. Utnyttja alla kontakter. Släktingar, vänner, bekanta. Alla kan de på något sätt hjälpa dig att hitta jobb. Berätta också för alla du känner, verkligen alla, att du letar jobb och ungefär vad du är intresserad av att jobba med. Det kan verka lönlöst men är du en vettig person med rätt kunskaper så kommer du att vara först i kön till intervjuerna när whoever du har pratat med tidigare letar efter någon att anställa.
  2. Utnyttja alla kontaktvägar. Här finns det en uppsjö av alternativ. Ska man ringa? Gå och hälsa på? E-posta? Skicka brev? Om man söker via annons så är det oftast lätt att lista ut hur arbetsgivaren vill bli kontaktad. Är man bara intresserad av att kontakta någon utan att annons är ute får man ta sig en funderare på vad som känns bäst men telefon och att verkligen gå dit och presentera sig är ofta fördelaktigt eftersom många idag får så hemskt många e-postmeddelanden.
  3. Var bara precis som du är. Idag kan man lätt tro att man behöver vara en supermänniska för att överhuvudtaget få ett arbete. Så är det naturligtvis inte. När du väl är ute och söker jobb, var bara dig själv, var trevlig, kolla så att du inte har mystiska stavfel i mejl och CVn, prata med dina vänner, skicka in din portfolio, gör en webbsida. Bli inte nedbruten för att du får nej. Alla får nej. Jag har fått hemskt många nej, både på sommarjobbsansökningar och andra ansökningar och vet att det är extremt lätt att gräva ner sig, speciellt när man är ung och det känns som att ingen, verkligen ingen, satsar. Då får man själv vara den som gör det. Märker du att det verkligen inte funkar, gå tillbaks några steg. Kanske måste du komplettera dina kunskaper och färdigheter? Är det så att du hittat det du verkligen vill göra och bara har svårt att få det att lossna – ge inte upp! Förr eller senare gör det det. Tiden mellan, när man bara kämpar utan att få något tillbaka, kan tyckas oändlig, men till sist så händer det. Hårt arbete lönar sig för det allra mesta.

Och så ett sista tips på vägen, ett väldigt viktigt sådant: När du sedan får eller har ett jobb – ta ingen skit! Om du märker att det är något som inte stämmer på sommarjobbet? Är lönen så sanslöst dålig att det bara inte kan vara sant? Olagligt långa arbetsdagar? Fiffel med löneutbetalningar? Otydliga anställningsvillkor? Inte ok! Även om man kanske är jätteglad över att ha ett jobb, vill göra sitt bästa och inte ställa till med problem så är den här typen av missförhållanden aldrig acceptabla. Gå med i ett fackförbund där du kan få hjälp med arbetsrättsregler, löneförhandlingar och så vidare. Det är inte roligt att stå ensam mot en arbetsgivare om något händer som gör att man hamnar i en tvist. När det gäller sommarjobb har fackförbunden ofta också telefonsupport även för de som inte är medlemmar. I Finland når man sommarjobbsrådgivningen på 0800 179 279 eller via www.kesaduunari.fi.

PS. Jag sökte en gång jobb som arbetsförmedlare, jag fick det inte. Heh.

Kommentera gärna och berätta om dina bästa jobbsökartips, värsta anställningsintervjuer och hur du fick det arbete du har idag! 

Såleis talar ja men tu kanski talar adäleis

postat av den 25/04/2012 i kategorin Krönikor
6

— å he e heilt okej!

Kollage av Linnea P.

Jag har alltid tänkt att jag ska vara stolt över min dialekt eftersom den går hand i hand med min finlandssvenska identitet och är en stor del av mitt kulturarv. Jag är själv hemma från Österbotten, närmare bestämt från kommunen Pedersöre och mera specifikt från en liten by vid namn Katternö som vid årsskiftet hade ett invånarantal på 231 personer. Hemmet där jag växte upp och bodde i under nästan två decennier ligger ungefär 11 km från staden Jakobstad, där min pappa växte upp, medan min mamma växte upp i Katternö liksom jag själv. De dialekter som talats i min hemmiljö och min geografiska miljö utanför hemmet har förstås influerat mitt språk, och trots att jag inte har en speciellt grov dialekt om man jämför med många andra i Österbotten, så tror jag ändå att människor som vid något skede har haft kontakt med folk från Jakobstadsregionen ungefärligen kan placera mig på kartan när de hör min naturliga dialekt.

Österbotten är enligt min åsikt väldigt intressant på det viset att dialekter förändras förvånansvärt mycket om man tar sig ungefär 20 km åt vilket håll som helst — å andra sidan är det kanske så vart man än åker men att jag märker det bäst i Österbotten eftersom jag naturligt och automatiskt har övat mitt öra just för de dialekter jag är omgiven av. Själv uttalar jag ofta bokstaven u i början av ord med ett tydligt runt o-ljud, jag säger inte ”underlig”, jag säger ”ondeli”. Men jag uttalar ändå inte ”lugn” som ”logn”, som är vanligt att man gör i Jakobstad. Jag klipper bort många bindande vokaler mellan obestämd och bestämd form, jag säger inte ”bilen”, inte heller ”bilin” som Nykarlebybor gör, istället säger jag ”biln”.

De exemplen (och många fler) är beståndsdelar av min identitet och jag har alltid tänkt att jag bär min dialekt med stolthet. Men så förra veckan var jag i Helsingfors och på en krog träffade jag en tjej från Nyland, och jag brukar prata högsvenska med de som inte är från Österbotten och med de som inte har svenska som modersmål, förstås, men jag var trött efter en lång dag och då blir det lätt så att mina dialektala uttal smiter igenom min språkkontroll. Så jag sa, exempelvis, ”människo” istället för ”människa”. ”Ha” istället för ”han”. Och tjejen sa, ”Jag måste bara säga, jävligt sjysst dialekt” — och inte alls på ett sarkastiskt eller illmarigt vis över huvud taget, men trots det kunde jag inte låta bli att skämmas. Jag kände mig så förbannat bondlurkig. Lite såhär att ”Nämen oj nu är nog lillpigan ute på vift i stora världen”. Jag kände mig helt plötsligt i underläge, redan bara som människ…o.

Jag har försökt fundera på varför jag kände så just den här gången, för jag har haft Stockholmare på besök till mina hemorter och de lyssnat på mig och mina kompisar tjattra och bräka sinsemellan och utbrustit att ”Finlandssvenska är så vackert!” och jag har kunnat ta det som en komplimang, om även med ganska stora ögon och hakan lite längre ner än vad den vanligtvis befinner sig. Kände jag mig okultiverad och primitiv i Helsingfors bara för att jag var utanför min region? För att jag inte kände tryggheten av mina hemknutar där alla låter som jag gör? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara två saker; att det var skitlöjligt av mig och att det, dessvärre, inte alls är ovanligt att folk känner så som jag gjorde. Jag tänker att det är sorgligt. Dialekter används ofta för att skildra något aningen osofistikerat och ibland nästan barbariskt, men om såväl stockholmare som nylänningar kan tycka att min dialekt är okej och jag kan tycka att andras dialekter är okej, så varför ska jag inte inkludera min dialekt den med som helt okej, jag med, oavsett var jag befinner mig? Om jag vill se dialekthånet försvinna, vilket jag gör, så får jag väl börja med att göra mig av med det från mig själv. Dialekter handlar ju ändå bara om identitet — dialekter säger ”Hej, det här är vem jag är och här hör du mitt ursprung” (eller som jag skulle säga ”Hej, dähä e vem ja e å jär hör du mett ursprung”) och det är väl helt tillräckligt och ändå så mycket redan det. När jag talar min dialekt, oavsett om det är i misstag eller inte, så talar jag trots allt inget annat än det mål som känns mest naturligt för mig. Det är förstås viktigt att kunna göra sig förstådd och högsvenskan är ett behändigt hjälpmedel, men jag ska jobba på att inte skämmas när mina läppar och tunga inte riktigt vill lyda ibland — jag tycker att den delen är minst lika viktigt.

Sanningen är ju dessutom att alla har en dialekt. Som Fredrik Lindström sa i sin serie Svenska dialektmysterier (går nu på svtplay.se), så är dialekter t.o.m. äldre än språk. Innan språk trädde in i bilden så kommunicerade vi genom olika läten, vilka varierade mellan olika regioner. Alltså utstötte vi läten så som vi lärde oss från det område vi befann oss i, lika som vi idag uttalar ord så som vi lär oss från det område vi befinner oss i.

Det klassiska med att vara finlandssvensk är förstås det där att Sverige-svenskar tror att vi bryter på finska när vi talar vårt modersmål. Genom diverse mötespunkter på nätet har det hänt sig att svenskar har sagt åt mig ”Du pratar ju rätt bra svenska, vart är du ifrån?” och jag har fnyst för mig själv och indignerat tänkt att min variant av vårt gemensamma modersmål är minsann den korrekta svenskan jämfört med din, Svensson, eftersom den är äldre än din svenska, inte lika förnyad eller, tja, försvenskad och därmed mera äkta, mera korrekt. Faktum är att österbottniska dialekter t.o.m. kategoriseras som genuina dialekter, sug på den ni! För att inte tala om grammatiken! Jag behärskar åtminstone frågeord! Jag vet att ”vart” egentligen betyder ”åt vilket håll”, jag vet att det mest logiska svaret på ”Vart är du ifrån?” exempelvis skulle lyda ”Österut ifrån din geografiska plats. Antagligen också norrut ifrån.” — men så svarar man självklart inte och det låter inte heller grammatiskt korrekt; det är svårt att sanningsenligt svara på frågan ”Åt vilket håll är du ifrån?” och samtidigt följa alla grammatiska regler.

Ändock så är alla mina förnärmade argument irrelevanta, för det är trots allt inte så språk fungerar. Det som är äldre är inte automatiskt mera riktigt. Språk utvecklas, gamla ord ersätts av nya och många ord faller i glömska. Trendord uppstår som sedan förvinner. Exempelvis, hur många hör man prata om ”juppinallar” nu för tiden? Till och med ordet ”mobiltelefoner” används mindre och mindre, eftersom mobila telefoner är så pass vanliga att de håller på att ta över som standarden, så ofta kallas de helt enkelt bara för ”telefoner”. Såna där stora mackapärer som sitter fast med en sladd i väggen, de kallas ofta ”fasta telefoner” nu för tiden. Förut sade man ”Ring mig på mobilen sen”, nu säger man ”Ring mig sen”.

Men så länge någon håller igång det gamla, det åldrade, kanske t.o.m. det föråldrade, så glöms det inte. Varken nytt eller gammalt måste nödvändigtvis vara inkorrekt. Jag säger ”Ring åt me saan”. Vad säger du?

”Min skrivprocess pågår väldigt mycket i huvudet. Jag skriver lika mycket, eller mer, när jag inte skriver.”

postat av den 05/04/2012 i kategorin Intervjuer
Reply

Matilda Södergran. (Bild av Andreas Andersson via Schildts & Söderströms.)

Matilda Södergran är en finlandssvensk poet och kritiker född 1987 i Korsnäs. För tillfället bor hon i Malmö där hon studerar till översättare. Tidigare har hon studerat bland annat engelska, kulturjournalistik och genusvetenskap. Hennes debut, Hon drar ådrorna ur, kom år 2008 och sedan dess har hon publicerat ytterligare två diktsamlingar. Den senaste, Maror (ett sätt åt dig), publicerades så sent som i februari i år.

Din tredje diktsamling, ‘Maror (ett sätt åt dig)’ har precis publicerats. Hur var det att skriva den jämfört med de två andra? Var det lättare eller svårare?

Det var svårare för mig att skriva den. Skrivprocessen var annorlunda eftersom jag började skriva den parallellt med den andra boken, Deliranten. Deliranten skrev jag i ett rus på några veckor en sommar vilket är ett väldigt ovanligt sätt att skriva för mig nu för tiden. Maror blev istället en lång och utdragen process – jag skrev den mer i huvudet än på pappret så att säga. Jag visste vart jag ville komma, men inte hur. Att skriva den var en märklig kombination mellan att famla och veta exakt vart jag var på väg. Den kändes viktig för mig, som ett steg in i det jag vill hålla på med.

Hur skiljer den sig innehållsmässigt mot de två andra? Vad låg i fokus denna gång?

Jag hade hela tiden en viss ton i huvudet när jag skrev den – en känsla eller en stämning. Enligt mig är den ganska fotografisk, skriven i snapshots som radats på varandra. Sen är Maror mycket mer kommunikativ tror jag. Trots att den är uppbyggd av fragment och lösryckta bilder strävar den mot en viss stämning, en viss helhet som speglar ett ganska dystert världstillstånd. Tematiskt sett är den också tydligare än de andra böckerna. Ett tydligt spår i boken är t.ex. de fastlåsta föreställningar som fortfarande finns kring kvinnlighet. Maror kanske är en slags rannsakan på så sätt att den tittar på hur brutal mänskligheten är i det allra mest vardagliga – hur vi förhåller oss till varandra.

Debuten 'Hon drar ådrorna ur', 2008.

Vad har du för skrivprocess?

Min skrivprocess pågår väldigt mycket i huvudet. Jag skriver lika mycket, eller mer, när jag inte skriver. Läsandet är också livsviktigt för mitt skrivande – när jag läser skriver jag som allra mest. Jag tror inte att det handlar så mycket om att influeras av andra, kanske mer om att jag behöver omge mig med text för att påminna mig om varför jag skriver. Störst del av min skrivande tid går åt till att vilja skriva, att vilja ha tiden och möjligheten och den finns inte så ofta. Jag behöver långa perioder utan störningar och distraktioner för att kunna skriva. Så var det inte när jag började skriva, då kunde jag skriva var som helst – på bussar, på raster, i klassrum, på caféer, på barer, konserter. Nu är det svårare.

Du är fantastisk på att uttrycka dig via ord. Hur kom du fram till att du ville skriva poesi?

Tack. För mig blev poesi ett naturligt uttrycksmedel. Jag tror att det var avgörande för mig att delta i Ordkonstverksamheten i Korsnäs när jag var liten. Det gav mig en positiv inställning till skrivandet redan från barnsben. Jag läste länge låttexter som poesi innan jag själv började skriva på allvar och den danske poeten Michael Strunge blev väldigt viktig för mig i högstadiet. Jag minns att jag på riktigt satt och läste dikter i ett hörn på rasterna då, blir lite full i skratt när jag tänker på det nu. Men det var otroligt avgörande för mig att se att det var möjligt att skriva så. Sen prövade jag mig fram vid familjens första dator. Där minns jag att jag satt och skrev på mitt första diktmanus om kvällarna – det hette Svartdröm och refuserades (igen, full i skratt – jag var säkert en väldigt allvarsam tonåring). Jag tror att jag gick andra året i gymnasiet då och det blev min första kontakt med det målmedvetna, drivna skrivandet och även om manuset refuserades lärde jag mig mycket om att skriva genom att öva och ta mig själv på allvar.

Vad inspirerar dig i ditt skrivande?

Allt möjligt. Stunder då jag förstår att det finns en poäng med att hålla på med det här. Att läsa. Texter som ringar in något som inte går att uttrycka på något som helst annat sätt. Titta på dokumentärer (verkligheten överträffar ibland fiktionen). Men det är inte alltid det känns självklart eller viktigt att skriva. Jag får hela tiden påminna mig själv om varför det är viktigt och när jag i korta ögonblick påminns om det är jag som mest inspirerad.

Har du några favoritförfattare/poeter som betytt extra mycket för dig?

På senare tid har norska Vilde Heggem och svenska Hanna Nordenhök betytt mycket. Fredrik Nyberg och Clara Diesen har länge varit viktiga och Stina Aronsson, Sara Stridsberg och Marguerite Duras, Francis Ponge, Mara Lee, Lars Norén, Sofia Stenström osv.

Många har nog en ganska romantiserad, och föråldrad, bild av en poet, men hur är det egentligen? Sitter man verkligen halvalkoholiserad och våndas vid sitt skrivbord?

Den bilden roar mer än oroar mig! Säkert sitter några halvalkoholiserade och våndas, medan andra är nyktra, klarvakna och koncentrerade. Det finns liksom ingen hemlig formel. Men det som oroar mig på riktigt är att författare i överlag sällan betraktas som arbetande människor. Författande är ett yrke. Jag tror att väldigt få författare i längden kan klämma ur sig kvalitetsböcker vid sidan om andra heltidssysselsättningar. Därför är det så oerhört viktigt att betona hur mycket jobb som ligger bakom en bok, att det inte är någonting man drar ihop på fyllan eller före man går och lägger sig på kvällarna. Det är ett yrke precis som alla andra yrken, men med andra förutsättningar.

Deliranten, 2009/ Maror (ett sätt åt dig), 2012.

Tror du att man måste förstå en dikt för att tycka om den?

Nej. Absolut inte. Skribenten och översättaren Linda Östergaard har skrivit nånstans: ”Att försöka förstå är ett slags våldsakt.” Mer sant än så tror jag inte att det kan bli. Jag tror att vi människor är alldeles för upptagna med att förstå allt, det blir nästan en besatthet. Det är som om vi ibland glömmer att det finns otroligt många sätt att uppleva saker – enda sättet att uppleva är inte genom att förstå och definiera saker. Jag skulle säkert aldrig ha börjat skriva om jag förstod allt jag läste. Snarare är det just den här ogripbarheten, att man inte riktigt använder logiken som är tjusningen – när det händer något i en som inte går att beskriva eller förklara.

Det man skriver är ju något väldigt intimt och personligt. Har du någon gång känt dig nervös eller osäker inför att visa dina texter för omvärlden? Hur kommer man över det?

Det är intimt eftersom man ju har burit på och arbetat med materialet länge. Men jag är väldigt noga med att skilja på min egen röst och den röst/de röster som talar i mina böcker. Jag tror det blir lättare då att inte tänka på vad som läses in i texterna, även om jag är fullt medveten om att många läser bokstavligt och biografiskt. Jag ser det som att min privata röst finns i mina projekt bara som den diktator som enväldigt har tagit beslut om vad som ska stå på pappret. Sen lever texterna sitt eget liv utanför mig. Dels känns det märkligt att plötsligt lämna ifrån sig texterna och låta andra människor tolka och skapa sig egna uppfattningar om materialet, att inte längre ha kontroll. Dels finns det en stor frihet i att andra gör texten till sin egen, även om jag sällan får reda på hur.

Hur gick du till väga, rent konkret, för att bli publicerad? Har du några tips till andra unga människor som är intresserade av att skriva?

Jag skrev ett första manus, bara för att pröva – för att jag inte kunde låta bli. Det blev som sagt refuserat. Sen tog jag nya tag och skickade in dikter till Arvid Mörne tävlingen. Jag hade tur den gången och vann första pris. Det blev en stor motivation och en inkörsport till Schildts förlag som jag sedan skickade in ett nytt manus till några år senare – det blev antaget och blev till min första bok Hon drar ådrorna ur.

Jag tror att det viktigaste att tänka på när man vill börja skriva är att ta sig själv på allvar. Lika viktigt tror jag det är att inte ta sig själv på för stort allvar, att våga leka och vara öppen och utforska sin eget sätt att skriva. Det tar tid att hitta sin egen ton, därför tror jag att man ska försöka att inte låsa sig vid ett visst sätt att skriva redan från början. Delta i tävlingar! Var med på poesicommunities på nätet! Våga visa texterna åt andra människor! Ta emot kritik! Skriv om! Skriv nytt! Gå på kurser! Lägg ner tid på att skriva! Och framförallt – läs mycket och allt möjligt!

Matildas böcker finns tillgängliga på bland annat Adlibris och Schildts & Söderströms egna hemsidor.

Filmer att se fram emot

postat av den 04/04/2012 i kategorin Rekommendationer
Reply


Dark Shadows. Detta blir den åttonde gången som Tim Burton och Johnny Depp gör film tillsammans. Varför ändra på ett fungerande koncept liksom? Burtons partner, fantastiska Helena Bonham Carter, dyker också upp i filmen, vilket är föga förvånande. Hon ligger inte långt bakom Depp med sina sex Burton-filmer i bagaget.

Filmen har premiär i Finland den 11:e maj.


Safety Not Guaranteed. Om man är ett fan av Parks and Recreation förstår man nog varför en film med Aubrey Plaza i en av huvudrollerna bara måste bli bra. I serien, men också vad jag sett av henne i intervjuer, är hon underbart blasé och sarkastisk och…äkta. Och det är faktiskt mer ovanligt än vad man tror. Att filmen dessutom handlar om tidsresor gör ju inte saken sämre.

Filmen har premiär i sommar.


On the Road. Filmen baserar sig förstås på bokklassikern med samma namn av Jack Kerouac. Jag tror att många kommer att se den här filmen för att de har en relation till boken, men jag tror att lika många kommer att bli avskräckta av det faktum att Kristen Stewart spelar en stor roll i filmen. Stackarn har ju inte fått världens bästa rykte efter Twilight-fiaskot. Men jag är inte rädd för att erkänna att hon är en fantastiskt duktig skådespelare. Hon gör ett bra jobb i både Welcome to the Rileys och The Runaways och jag tror att hon kommer att vara strålande i denna beat-legend.

Filmen har premiär i höst.


Wuthering Heights. Det här är ungefär den femtioelfte versionen av klassikern Wuthering Heights, men gillar man kostymdramer och historier om olycklig kärlek finns det aldrig för många adaptioner.

Filmen har premiär redan om två dagar, dvs. den 6:e april.


Moonrise Kingdom. Hur kan man prata om filmåret 2012 utan att nämna Wes Anderson? Vi är många som väntat på den här filmen och förväntningarna är höga. Som tur är har jag aldrig blivit besviken på en Anderson-film tidigare så oddsen är höga för att det här blir bra.

Baserat på trailern verkar det bli ännu en detaljrik, knäpp film med übersmarta, lillgamla barn med kärlekstrubbel. Vissa kanske har börjat tröttna på Andersons bildspråk och likartade karaktärer, men jag faller lika hårt varje gång. Jag älskar den här filmen redan. Vem kommer med mig på premiären i sommar?

Ökentorka

postat av den 02/04/2012 i kategorin Rekommendationer
Reply

Marklöparen - den ofrivilliga symbolen för tristess och kreativ torka.

Jag vet inte hur det är med mina medskribenter, men själv har jag ungefär lika mycket inspiration som en kaktus just nu. En sådan där kaktus som inte blommar och som inte vattnats på över ett år. Kanske har den börjat ruttna lite på ena sidan. Vad gör en kaktus i Finland överhuvudtaget förresten? Det är ju helt fel klimat för er, mina taggiga små vänner! Hur som helst; tillbaka till ämnet.

Det är tur att det finns människor som inte befinner sig i samma svacka som jag gör för tillfället. Människor som fotograferar, ritar, målar, skriver, gör podcaster, filosoferar, gör kollage, gör filmer, syr, musicerar, producerar, regisserar och sedan delar det med oss alla på det största nätet av dem alla – internet. Om man bara letar tillräckligt länge kanske man hittar den där grejen som till slut sätter igång fantasin så att man själv kan kreera något fantastisk. Och så kanske någon annan i sin tur blir inspirerad av just det verket och skapar något nytt och briljant som inspirerar ännu en person. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Den goda cirkeln är ett faktum.

Jag tänkte nu tipsa er om några bra sidor som iallafall jag blir inspirerad och upplyft av, ifall någon av er är i samma situation som mig och behöver en liten gnista för att komma igång. Låt oss börja.

#1 HelloGiggles

HelloGiggles startades av Zooey Deschanel, Sophia Rossi och Molly McAleer år 2011. Sidan riktar sig till kvinnor och tangerar allt från filmer till skönhet till 90-talshunkar på ett komiskt sätt. Man kan också hitta recept, videor skapade av de olika skribenterna och hjälpsamma listor att fördriva tiden med. Och tro mig; här kan man fördriva en hel del tid.

#2 Rookie

Rookie är en online-tidning riktad till tonårstjejer. Den skapades av fenomenet (ja!) Tavi Gevinson och utkommer med nytt material varje månad. Här blandas mode med musik och personliga berättelser och precis vem som helst som känner för det kan bidra med material. Varför inte läsa om (nästan) magiska objekt, hur man bäst fyndar på loppis eller denna genomgång av olika undervattensdjur? Rookie har något för alla.

#3 Got A Girl Crush

Got A Girl Crush har funnits sedan 2009 och startades av Meg Wachter och Andrea Cheng. Som namnet antyder skriver tjejerna om…andra tjejer. Tjejer som varit pionjärer inom sina fält, tjejer som vågat vara annorlunda, tjejer som vågat säga ifrån. Allt detta varvat med mer lättsamma inlägg om musiker, stilikoner, lustiga illustrationer, parodiska videor och kreativa konstnärer. Got A Girl Crush finns också som pappersupplaga och utkommer med sitt andra nummer senare i vår.

Sådär ja, nu borde ni väl ha att göra för åtminstone ett par dagar framåt. Happy reading!

Den romantiska kärleken

postat av den 19/03/2012 i kategorin Krönikor
2

Animation av Linnea P.

Det finns en bubbla jag skulle vilja sticka hål på. En illusion som jag ofta satte mitt hopp till i tonåren när livet inte kändes så fantastiskt. Den hölls vid liv med hjälp av Hollywoodfilmer och smäktande ballader. Det är förstås den romantiska kärleken jag talar om. Ett ständigt återkommande tema i mina dagdrömmar hemma i tonårsrummet. För att fly från känslan av otillräcklighet drömde jag om hur mitt livs kärlek skulle dyka upp. Den där sagolika kärleken man hört så mycket om, den där pusselbiten som skulle fylla tomrummet i mitt liv. Jag drömde om hur vi skulle stöta på varandra i matbutiken, kyssas i regnet och hur jag aldrig skulle vara ledsen mera. Det skulle vara vi två mot resten av världen. Allt skulle kännas perfekt hela tiden, gjorde det inte det så var det helt enkelt inte den rätte. Under senare år har den här illusionsbubblan förlorat sin spänst och glans och sjunkit ihop till ett litet russin, vilket är ganska befriande.

Visst, romantik i all ära. Det som har fått mig att ifrågasätta konceptet med romantisk kärlek är att det på något sätt utgår ifrån att man inte är en hel människa förrän man har förenats med sin själsfrände. Att man går omkring och är ofärdig och inte kan leva fullt ut utan sitt livs kärlek. Dessutom hamnar alla andra relationer i skuggan. Det tycks finnas en outtalad rangordning av relationer där den romantiska kärleken står oövervinnelig på första plats. Den hyllas i låt efter låt och prisas ständigt i filmer och tv-serier. Om man stöter på den romantiska kärleken ska den ha högsta prioritet, man förväntas vilja ge upp allt annat i livet i ett fingerknäpp. Mina andra relationer då? Min relation till mig själv, livslång och ofrånkomlig, den är väl något som vore värt att satsa på? Det borde väl vara viktigare försöka fylla livet med människor man tycker om att umgås med och lägga mindre tid på att försöka placera in alla relationer i förutbestämda kategorier; pojkvän, flickvän, bästis o.s.v. Kan vi inte bara strunta i regelboken om relationer och fokusera på att forma sådana relationer vi mår bra av?

I något skede är det som om själva etiketten som sätts på relationen har fått ett egenvärde. Skit samma vem det är, så länge det finns någon jag får kalla min. Så länge jag får välja ”i ett förhållande” som relationsstatus. Så länge folk inte tror att jag är ensam och misslyckad. Men du, du är ingen halv människa som behöver helas. Du är ingen pusselbit som är vilsen utan sin andra hälft. Relationer, alla typer av relationer, formar dig och förändrar dig på olika sätt men hundra partner senare kommer du ändå fortfarande att vara du. Du kommer fortfarande att kunna känna både ångest och glädje och livet kommer fortfarande att bjuda på både fantastiska och skitjobbiga stunder. Det kommer aldrig att kännas perfekt hela tiden.

Om jag fick träffa mitt 15-åriga jag skulle jag vilja be henne att sluta vänta på den där himlastormande kärleken som ska rädda henne ur känslan av otillräcklighet. För jag var ju tillräcklig hela tiden.

Om att bli utsatt för övergrepp och om vikten av att tala‏

postat av den 15/03/2012 i kategorin Kära dagbok
1

(Skribenten har valt att vara anonym, red. anm.)

Jag fick mens som 11-åring. Första gången jag försökte sätta i en tampong lyckades det inte, men eftersom det fanns bindor funderade jag inte så mycket på saken. Fyra år senare prövade jag på nytt då jag glömt bindorna hemma en dag. Hur jag än tryckte och försökte fick jag inte in tampongen. Det gjorde bara ont och tog emot. Jag förstod inte vad det var för fel på mig då alla andra nog fick in en.

Jag gick genast till min mamma. Hon bestämde att vi skulle gå till en gynekolog för en undersökning. Det skulle bli mitt första gynekologbesök. Vi bestämde oss för att gå till mammas privata gynekolog. Jag var inte särskilt nervös, ville mest bara veta vad som var fel. Heidi visade sig vara härlig och efter en snabb titt mellan mina ben meddelade hon att vi måste göra en operation. Hon förklarade att mödomshinnan var ovanligt tjock och att där bara fanns ett litet hål, i storleken av en tändsticka, där mensen kommit ut. Än så länge kändes allt okej. Problemet hade blivit upptäckt och det skulle åtgärdas.

Operationen gick bra. Jag sövdes ner (så funky känsla), vaknade upp och meddelades att operationen lyckats. De hade med laser skurit bort skinn runt hålet och utvidgat det. Med mig hem fick jag två metallstänger, som såg ut som två dildon av metall ungefär, och en massa smärtstillande medel. Med metallstängerna skulle jag töja på sårkanterna då de ännu var öppna så att de inte skulle växa ihop. Jag fick också en liten plaststång som var betydligt större i omkrets. De andra stängerna for bra in men den av plast ville inte gå in. Det gjorde ont och jag blev orolig. Vi gjorde ett nytt besök hos Heidi. Såret hade blivit infekterat, så det blev en antibiotikakur. Efter att infektionen försvunnit fick jag fortfarande inte in stången av plast.

Jag hade en efterundersökning tre månader efter operationen. Den här gången for jag till sjukhuset i Borgå där operationen utförts. Min gynekolog var en rätt ung, rysk kvinna som talade finska. Jag är en väldigt godtrogen person och hade vid det här laget gått på så många gynekologbesök att jag varken var nervös eller obekväm. Men den nya gynekologen visade sig vara väldigt hårdhänt och petade runt med de kalla metallverktygen utan att bry sig om att det gjorde förskräckligt ont. Hennes medassistent kände på mina lår som var spända av smärta och utbrast; ”Men herregud så du spänner dig.” Gynekologen tog ingen notis och gällande plaststången sa hon bara att slidöppningen inte får vara för stor eftersom sex då inte är skönt för mannen. Jag kände mig jätteförvirrad och smått förtvivlad efteråt. Skulle man inte göra något åt saken?

Tre år senare ville jag ha sex. Storleken på hålet bekymrade mig så jag besökte Borgå sjukhus igen. Ryskan hade ersatts med en man. Det gjorde mig inget. Han var inte hårdhänt, men jag tyckte det var underligt att han knappt talade med mig under undersökningen och att han verkade lite likgiltig. Han sa att om sex inte lyckades så kunde jag fundera på att göra en operation till för att utvidga hålet ytterligare.

Första gången vi försökte ha sex var jag lycklig. Jag kände mig trygg och förväntansfull. Båda ville det, men hur han än försökte kunde han inte komma in i mig. Väggen fanns kvar. Besviken bestämde jag mig för att göra en till operation.

Det som hände sedan är något av det värsta jag har varit med om. Jag börjar ännu idag gråta ibland när jag talar om det. Det hela är lite diffust eftersom jag själv var så förvirrad och förbryllad av allt.

Jag kom till sjukhuset på operationsdagen, satte på mig de förskräckliga sjukhuskläderna och slog mig ner i väntesalen. Tiden gick och jag blev förvånad över att ingen gjorde någon slags undersökning före operationen. Väntetiden, som skulle vara någon timme, drog ut. Två timmar blev tre och det var kallt i rummet. Efter tre timmar var det äntligen min tur. Jag fördes in till operationssalen. Den manliga gynekologen som undersökt mig innan var den som skulle utföra ingreppet. Han tog på sig plasthandskarna och sade torrt; ”Jaså, du bestämde dig för att göra en till operation.” Jag svarade; ”Ja” och det var det. Sedan sövdes jag ned.

Jag vaknade i sjukhussängen och var grymt kissnödig. Narkosen hade inte släppt helt så jag vinglade till wc:n, drog ner den enorma, blodiga bindan och tog mig sedan tillbaks till sängen. Jag somnade igen. Jag har ingen aning om hur lång tid som gick, men en skötare väckte mig så småningom och gav mig en tripp och en torr semla. Efter det här minns jag inte riktigt vad som hände.

Jag var i varje fall en god stund på sjukhuset medan jag väntade på att pappa skulle komma och hämta mig mot kvällen. Under den tiden kom ingen och kollade hur jag mådde, ingen kom och berättade hur operationen hade gått, ingen kom med några anvisningar hur jag skulle sköta det efteråt, ingen talade ens om vad de egentligen hade gjort åt mig. Alltså den känslan av att inte veta någonting, att känna sig betydelselös och åsidosatt. Den känslan var helt vidrig. Jag börjar må illa när jag tänker på det. När pappa äntligen kom brydde sig ingen om att jag var på väg från sjukhuset. Jag hejdade en skötare på vägen ut och frågade om jag kunde få några anvisningar. ”Har läkaren inte gett dig några?” Nej, läkaren hade inte gett några jäkla anvisningar. Läkaren hade inte ens brytt sig om att visa sitt nylle efter operationen. Jag hade ju gjort operationen förut, men det var så länge sedan att jag inte mindes några detaljer och i det skedet visste jag inte ens att det var i princip samma operation som utförts. Jag fick mina anvisningar.

När jag kom hem brast allt. Jag hittar knappt ord för att beskriva hur jag kände mig. Jag var förtvivlad, helt förkrossad och rosenrasande. Jag grät och skrek och krävde att få veta vad fan de hade gjort med mig. Mamma och pappa kunde inte svara. Ingen hade berättat åt dem heller och inte stod det i några papper.

Underlivet blev inflammerat igen. Jag vägrade åka till Borgå sjukhus. Aldrig att jag tänkte sätta min fot där igen. Aldrig att jag tänker göra det. Heidi, åh underbara Heidi, tittade medlidande på mig när jag berättade för henne om det som hänt. Jag berättade också om varför jag gjort den andra operationen. Väggen. ”Aja, du har troligtvis Vaginism.” Vaginism? Ja det betyder att bäckenbottenmusklerna är så starka att de spänner ihop underlivet så att inget tränger igenom. Så för att man skall kunna ha sex måste man vara avslappnad och upphetsad. Då slappnar musklerna av och ger efter. Jag kunde inte tro mina öron. Om bara någon eländig gynekolog från Borgå sjukhus hade fatta det skulle jag inte ha behövt göra min andra operation. Det gör så ont att tänka på det, att de opererade mig helt i onödan. Skulle någon ha insett att det var vaginism skulle jag inte ha behövt gå igenom det här.

Så som jag blev behandlad gav ett trauma åt mig. Jag har nu gått hos en psykolog i flera år för att tala om det. Jag har haft väldigt svårt att berätta om det, då det fortfarande gör mig förbannad och jag får ångest. Men att tala har hjälpt. En psykolog sa att hon förstår att jag känner så här eftersom, ”Du har ju blivit utsatt för ett mentalt och kroppsligt övergrepp.” Det kändes så bra att hon sa det. För just så känns det. Som ett övergrepp.

Jag är fortfarande långt ifrån att ha behandlat det här färdigt. Men redan att skriva den här texten gör att det känns aningen bättre. Det här är faktiskt första gången som jag går igenom händelserna så här detaljerat. Det som jag mest vill säga till andra är att komma ihåg att tala. Berätta för någon om det är något som känns konstigt. Tala om ifall något är fel. Om jag inte skulle ha berättat åt min mamma om tampongproblemet skulle jag säkert ännu sitta här och känna mig annorlunda och missbildad.

Det har bara gått ett knappt år sedan det här hände. Som tur är har jag en underbar pojkvän som har hjälpt mig igenom det. Jag har en fantastisk familj som ser till att jag mår bra och naturligtvis vänner som lyssnar när jag berättar om det här. Allra mest vill jag ändå tacka Heidi Nilsson, min privata gynekolog från Femeda. Utan henne skulle inget ha gått.

Så här till sist vill jag bara göra klart att det inte är något fel på kommunala gynekologer och kanske inte ens på Borgå Sjukhus. Där finns säker hur många som helst som är utmärkta på sitt jobb. Jag hade bara otur. Heidi sade också åt mig att det var en onödigt lång och stenig väg, men nu är allt bra.

Nästa vecka ska jag göra mitt första kommunala gynekologbesök. Jag tror att det kommer gå hur fint som helst.

En övernaturligt stark kvinna

postat av den 14/03/2012 i kategorin Rekommendationer
2

På den internationella kvinnodagen publicerade Hufvudstadsbladet artikeln Män på stan: ”Kvinnor – ta för er!” och naturligtvis dök begreppet ”starka kvinnor” upp, som det så ofta gör då man pratar om kvinnlighet. Jag ställer mig lite tveksam till det konceptet för det känns oftast som ett uttryck man tar till för att beskriva kvinnor som är lite mer ”som män” enligt samhällets allmänna uppfattning; kvinnor som tar för sig och står på sig och gör sin grej, de är starka kvinnor. Män som tar för sig och står på sig och gör sin grej, de är däremot bara män. Pratar man någonsin om starka män, så syftar man antagligen på tyngdlyftare och de där som drar långtradare med sina tänder. I alla fall så fastnade begreppet i mitt huvud och jag funderade en del på vad det innebär att vara stark, och samtidigt kvinna.

För 15 år sen, två dagar efter den internationella kvinnodagen, så fick världen möjligheten att bekanta sig närmare med en av de hittills starkaste kvinnorna i populärkultur — och då menar jag stark på alla plan. Samma karaktär hade redan presenterats i en långfilm år 1992, och fem år senare följde serien med samma namn, vilken nådde betydligt större framgång. Jag pratar naturligtvis om Buffy the Vampire Slayer, eller Buffy och vampyrerna på svenska. Underbara, makalösa Buffy och vampyrerna, så fantastiskt bra att man blir helt till sig och ifrån sig.

Skärmdump från första säsongens vinjett.

Vid det här laget är BtVS närmast kultförklarad, men ändå har väldigt många missat serien. Den känns billig och larvig när man först tittar på den. Man hakar upp sig på hur dåliga specialeffekterna är och man blir för distraherad för att inse att de visuella effekterna är långt ifrån det väsentliga i den här serien. Man tänker att en tv-serie om en tonårstjej som bekämpar vampyrer ligger under ens värdighet, att man är mer mogen än så. Man tror att serien ska vara ett ytligt frosseri i uttjatade amerikanska high school-klyshor, prom hit och homecoming dit. Så man byter kanal och undflyr serien tills en kompis tjatar ”Du MÅSTE se den!”. Så nu är jag den kompisen och du vet redan min replik. (Tänk dig att jag upprepar den några gånger.)

Så vad är då det det väsentliga? Ärligt talat, allt annat. Dialogen*, relationerna, utvecklingen, den där underfundiga självironiska humorn som ofta sipprar igenom. Hela universumet skaparen Joss Whedon har byggt upp. Att varje avsnitt balanserar mellan allvar och lättsamhet utan att någonsin bli varken präktigt eller för oseriöst. Att man fäster sig vid huvudkaraktärerna och att det känns som att man verkligen känner dem på riktigt. För trots att det här är en serie som kretsar kring övernaturliga krafter, så vill jag ändå hävda att kärnan är mänsklighet.

* På tal om dialogen — den hyllades så pass mycket för dess vitsiga ordlekar och kvicka raljans att Joss Whedon skrev ett avsnitt, ”Hush”, som sändes i säsong fyra, där nästan en halvtimme av det 44-minuter-långa avsnittet är helt replikfri som en motreaktion till kritikernas prisande av dialogen. Hur det gick? Avsnittet nominerades för ett Emmypris i kategorin Outstanding Writing for a Drama Series, och det brukar så gott som alltid figurera i topplistor av de bästa BtVS-avsnitten hos såväl fans som kritiker. Helt okej, kan man säga! Men vi ska inte börja där, vi ska börja från början —

Jag har igen tittat på det allra första avsnittet, ”Welcome to the Hellmouth”, och jag tänkte ta med er på en liten introduktion. Vi hoppar förbi den första snutten där vi får se ett ungt par varav en av dem inte är vem den andra tror att den är, sedan följer vinjetten, och sen möter vi äntligen Buffy (Sarah Michelle Gellar) vars sömn störs av fragmentariska mardrömsbilder tills hon vaknar upp i sitt rum där ouppackade flyttlådor står runt sängen. Hon och hennes mamma är nya invånare i Sunnydale, en idyllisk liten stad på knappt 40 000 invånare i soliga Kalifornien, och vi får snart veta att det är dels p.g.a. Buffy som de flyttat, att de behövde en ny start. Buffys föräldrar är separerade, hon är det enda barnet, och hon är 16 år gammal.

I Sunnydale High är det en vanlig skoldag och vi möter Xander (Nicholas Brendon) som presenteras som klanten, och Willow (Alyson Hannigan) som istället föreställer nörden. Stereotyperna är väl representerade från början, Buffy själv är mer hejarklackssorten och redan populär på beundraravstånd bland killarna, däribland hos Xander som stöter ihop med Buffy i korridoren. (Han tycks göra sånt ofta — kollidera med saker.)

Xander är typiskt fumlig och uppenbart betagen av Buffys vackra uppenbarelse, men Buffy har förvisso en del tvivelartade egenskaper hon med, som t.ex. att hon bär på en vass träpåle vilken hon tappade i kollisionen. ”Oh, hey, you forgot your… stake…” ropar Xander förbluffat efter henne. Mysteriet tätnar.

Det ska erkännas att i det första avsnittet känns karaktärerna ännu lite krystade och opersonliga, men med facit i hand så vet man att det är så långt man bara kan komma ifrån hur det kommer att bli. De personer vi möter i det här avsnittet kommer att växa så det knakar. Så ge inte upp, ifall du tycker upplägget känns platt och trist, personligheterna kommer att utvecklas och den progressen är en av de beståndsdelar som jag själv tycker att gör serien desto mer sevärd.

Vi möter sedan nästa stereotyp i form av Cordelia (Charisma Carpenter) som är den där stroppiga snygga tjejen som vinner alla popularitetstävlingar i skolan trots att hon inte är speciellt trevlig. Hon vill gärna vara Buffys kompis (eftersom Buffy tidigare bodde i Los Angeles vilket förstås gör henne automatiskt cool, kan man förmoda), men någon vars kompis hon istället inte vill vara, det är Willows.

Cordelia hackar på Willows klänning bara för att, och Willow säger ursäktande ”Well my mom picked it out”, vilket förstås inte gör situationen något bättre. Buffy är tyst och paff över hur elak Cordelia är och bekymrat iakttar hon Willow som går iväg. Och det är här, vid den besvärade blicken, som man först får en aning om vilken sorts person Buffy är, det är här man anar att med sin övernaturliga styrka (som vi inte ännu bevittnat) så är hon inte intresserad av att övermanna människor. Man anar att Buffy är en person som kommer att stötta istället för att besegra, att hon är en person som hellre använder sin styrka för att lyfta upp än för att trycka ner.

Buffy går in till skolbiblioteket, och hon vet det förstås inte ännu men hon kommer att tillbringa mycket tid där i framtiden. Det här rummet kommer att mer eller mindre bli som ett andra hem för henne och för några andra i serien — faktum är att det tycks redan vara så för en av dem.

En hand sträcks ut och klappar henne på axeln och hon snurrar skrämt om, och det är så hon möter bibliotekarien Mr. Giles (Anthony Stewart Head). Igen en stereotyp, denna gång den tweedklädda propra britten. Han är något av en kuf, fåordig men samtidigt intensiv, och även märklig på det viset att istället för att låta Buffy säga vad hon letar efter (kursbok) så tar han fram en urgammal ockultism-präglad bok (inte kursbok).

Med orden ”I know what you’re after” och en ivrig uppsyn sätter han boken med titeln Vampyr framför Buffy utan att presentera varken den eller hans tankeförlopp desto närmare. Buffy backar ifrån boken som att hon undermedvetet tar avstånd från den, och märkbart illa berörd, t.o.m. upprörd, förnekar hon att den var vad hon letade efter. Man förstår att här gömmer sig en historia.

Här spolar vi förbi en scen (eftersom den avslöjar för mycket om själva avsnittets egna handling) till lunchpausen. Willow sitter ensam, förstås, som man förstår att hon gjort många luncher. Buffy närmar sig henne och nu får man det bekräftat att hon är den där personen som hellre hjälper än stjälper, att hon står på de svagas sida och att hon är en av de goda. Sen är Buffy inte dum heller, hon har förstås genomskådat Cordelias intresse i henne och vad det beror på (popularitet), och Buffy söker antagligen riktig vänskap precis som vem som helst.

”Uh, hi. Willow, right?” säger Buffy, och stackars Willow, underbara stackars Willow svarar osäkert ”Why? I mean hi. Did you want me to move?” — mitt hjärta brister en gnutta varje gång jag ser den här scenen — men Buffy vill inte att Willow ska flytta på sig, Buffy will att Willow ska sitta kvar och Buffy vill att de ska bli vänner och Willow är så otroligt bedårande i sin lyckliga iver att man blir helt matt i själen.

Senare på dagen stormar Buffy tillbaka in i biblioteket och då uppdagas äntligen hela historien; att Buffy är en dräpare, en flicka med styrkan och skickligheten att bekämpa vampyrer, men att hon anser sig vara pensionerad. Giles, som visar sig vara hennes väktare, den som ska träna och förbereda henne för kommande strider, håller inte med om den saken. Man är dräpare tills man dör.

Kameran söker sig mot hörnet och där, dold i skuggorna, står Xander som har hört detta vansinniga hojtande om vampyrer, varulvar och andra mytiska varelser, och dessutom att lilla Sunnydale är en plats som har tendensen att dra till sig såna väsen, och att Mr. Giles tror att staden är ett centrum för mystisk och magisk energi.

Och det är så det börjar. Välkommen till Helvetesgapet. Nu är vi halvvägs in i första avsnittet och det är där jag sätter punkt för den här introduktionen för det finns ingen chans att jag skulle kunna göra det rättvisa ändå. Det säger jag inte p.g.a. ödmjukhet, det är bara ett faktum. Buffy och vampyrerna är en serie som, helt enkelt, måste upplevas.

Igen en skärmdump från vinjetten.

Om man ger BtVS en chans så kommer man snabbt att märka att trots att Buffy är mer än en vanlig tonårstjej, så är hon på samma gång just det, en vanlig tonårstjej. Hon är i en unik position, men hon är ändå en i mängden, och det som gör henne mest speciell är i min åsikt inte det att hon är en dräpare, utan hur hon hanterar det. I början är hon motsträvig för hon vill vara en i mängden och ha ”ett normalt liv” som hon ofta säger, och den viljan tycks hålla i sig även när hon senare accepterar sin situation som den är. Hon är alltid normal, hennes personlighet känns aldrig fiktiv trots att det mesta runt henne är det. Utöver att hon besitter en extrem fysisk styrka, så har hon också ett väldigt starkt psyke. Med tiden blir det här alldeles uppenbart — under förloppet av sju säsonger så kommer hon att stå inför många plågsamma beslut och upplevelser som skulle knäcka vem som helst. Och hon blir förvisso knäckt, men hon låter sig inte knäckas. Hon kämpar vidare, ibland genom att bara hålla sig flytande, men hon sjunker inte. De största kraftansträngningarna hon tar sig an, de har inget att göra med varken fysik eller övernaturlighet. De har att göra med ett stort hjärta och en klar vilja att skilja på rätt och fel och att välja det första trots att det ofta är svårare än det andra, att lära sig av sina misstag och att förlåta andra för deras.

Alltså, jag menar, jag vet ju att hon inte är riktig men jag tycker vi kan lära oss så otroligt mycket av henne ändå. För om du frågar mig så är hon, i all sin mänsklighet, en helt förbannat övernaturligt stark kvinna.

Alla säsongerna av Buffy och vampyrerna finns till salu på cdon.com.